PROFIL
Asger Albjerg
forfatter, fil.dr
Jeg har været højskolelærer i Sverige,
leder af Nordens Institut på Åland
og i det meste af mit arbejdsliv
lektor i dansk ved Helsingfors Universitet.
Det
er dejligt at have skrevet en bog, der hedder En lycklig dag. Og at det passer, det med, at det er en lykkelig dag, den handler om.
En
lycklig dag
er min første bog på svensk.
Barbara Huldén har været min uforlignelige redaktør. Peik Bäckström har
illustreret. Pekka Bark har holdt i trådene. Tak til alle.
Men mest til August Elholm Andersen. Uden ham var jeg aldrig kommet i
gang. Og til Jo Nesbøs Doktor Proktor.
Her kan du læse romanens 1. kapitel:
1
Jan-Magnus tittade sig över axeln och det skulle han aldrig ha gjort. För
precis i samma ögonblick dök monstret upp framför honom. Det var inget stort
monster, men det hade vassa tänder. Mycket vassare än hans farfars knivar.
”För- förlåt”, harklade sig monstret. ”Men jag är en sån
som tycker om små pojkar.” Det nafsade efter Jan-Magnus mage. ”De är så goda.”
Nu hade Jan-Magnus bestämt sig, han ville inte låta sig
nafsas, än mindre ätas. Tyvärr hade han inget svärd, det låg hemma på
köksbordet. Så i stället grep han monstret i öronen och viskade så spottet
sprutade ur munnen på honom:
”Lyssna noga, din lilla snorunge. Jag är Jan-Magnus den
Store, och om du inte försvinner bums kokar jag köttsoppa på dig. Med morötter
och palsternacka.”
”Snälla”, viskade monstret. ”Jag vill inte ha sånt skräp
i min soppa. Jag är inte vegetarian.”
”Vad du inte är, kan du bli”, svarade Jan-Magnus och ...
Det skulle vara roligt att veta vad Jan-Magnus gjorde med
monstret. Kanske han trollade fram en svart gryta, sånt händer i drömmar,
kanske han inte var tillräckligt stark till att vinna över monstret och själv
hamnade i grytan. Vi vet det tyvärr inte därför att just i det ögonblicket kom
Jan-Magnus storasyster och rev täcket av honom.
”Vad håller du på med”, skrek hon. ”Bussen går om en
kvart och du ska ha gympa första lektionen. Med herr Oberfelt!”
Jan-Magnus for upp och störtade i kläderna. Herr Oberfelt
hade tränat elitidrott och nästan vunnit bronsmedalj i OS. För fyrtio år sen.
Nu var han en plåga för alla pojkar som sprang 60 meter på mer än 14 sekunder,
och tyvärr var Jan-Magnus en av dem.
”Till och med en lönnfet ödla med tre träben skulle
springa fortare”, sa herr Oberfelt förtvivlat. ”Pojkar som ni borde satsa!”
Var herr Oberfelt hade sett en lönnfet ödla med tre
träben springa visste inte Jan-Magnus. Han tänkte ett ögonblick på att skolka
och ta bussen till sin farfar. När han stod på gatan med sin smörgås i handen
svek modet honom. Inte därför att han var speciellt rädd för herr Oberfelt och
rektorn eller Ingun, klassläraren. Men han hade alltför ofta sett mammas
sorgsna ögon när hon kallades till skolan till samtal. Och han visste att
farfar – även om han blev glad när han dök upp – inte trodde ett skvatt på att
skolan just den dagen hade stängt med anledning av att skolvaktmästaren hade
hittat en koloni av pestbärande råttor i matförrådet.
”Jag känner Bertil”, skulle farfar säga. ”Han är en bra
karl. På hans skola finns det inga råttor.”
Så Jan-Magnus bet i det sura äpplet och tog bussen som
sju minuter senare stannade framför skolan.
ANNONCE:
Ingen kommentarer:
Send en kommentar